Det blir nog inte som förr..

bluebell-3248080_1920En hel värld hålls i ett strupgrepp. På ett sätt så påtagligt och på ett annat sätt så overkligt. Det gick så oerhört snabbt. Från en dag till en annan så var plötsligt viruset över oss som ett stort oväder. Vårsol, tussilago och blåsippor förmår inte att tränga undan skuggan av katastrofen. Mycket ställs in eller skjuts på framtiden. Alla möten sker utomhus eller via skärmen. Antalet smittade och döda fladdrar förbi som en svart korp under Folkhälsomyndighetens pressträffar och det känns märkligt och hemskt. Ett enda virus välter en hel värld på ett par månader. Vår tillvaro är så sårbar. Företag som skulle rekrytera måste plötsligt permittera. Nära och kära rycks undan och finns plötsligt inte längre. Mångas livsverk rasar omkull på några veckor. Alla drabbas mer eller mindre och åsikterna går starkt isär om vad som är rätt och fel åtgärd. Som om någon hade facit. Det enda vi vet är att smittspridningen av covid-19 måste begränsas på något sätt för att få ordning i världen. Under tiden måste vi som kan, hjälpas åt för att rädda oss själva – hålla avstånd, tvätta händerna, inte besöka våra gamla och sköra, jobba hemma om det går, avstå från att träffa släkt och vänner, inte resa, och så vidare.

Ingen vet hur länge detta kommer att pågå. Vi kan spekulera, men ingen vet säkert. Statsministern sa nyligen att vi ska förbereda oss på månader – inte veckor. Så mitt i semestern, i vår vackraste sommarmånad juli, kanske vi ser slutet på den första omgången av detta elände. Trots ovissheten idag, måste vi börja planera för hur vi ska komma tillbaka. Vi måste hjälpas åt att ge oss själva hopp. Utmattningen som resultat av att befinna sig i en ständig kris, gör att vi vid minsta tecken på förbättring riskerar att snabbt försöka återgå till det ”normala”. Det vill säga att vi börjar träffas, resa och göra allt det som vi tagit för givet i ett land med frihet, fred och demokrati.  Världshälsoorganisationens (WHO) generaldirektör talade i veckan om nödvändigheten av en långsam återgång. Jag tror att de tomtesteg i återgång som tas, måste vara så små att det räcker med att stanna till om vi får ett bakslag, för att slippa backa. När vi väl kommer tillbaka kommer en hel del att vara förändrat och vi måste vara beredda på att tänka nytt. Inget blir riktigt som förr. Nöden tvingar oss att tänka i nya banor. 

När nu våren skrider in mitt i denna katastrof, van vid att mottas med förväntan och glädje, bleknar den säkert om den kunde. Men jag hoppas våren med sitt ljus och sin värme istället ger oss styrkan att hålla ut, finna nya vägar och klara av detta tillsammans.

Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s