Pandemin kräver sitt

Detta märkliga år kommer att gå till historien och blir huvudsakligen ett mörkt kapitel. Vi har alla behövt begränsa oss, leva efter restriktioner, inte resa, inte träffa vänner och bekanta, allt under stor oro för att våra äldre och sköra ska drabbas av smitta och så vidare. Många har förlorat nära och kära och framförallt många äldre har tvingats leva isolerade, flera av dem har dessutom varit ofrivilligt ensamma under lång tid. De som arbetar inom vård och omsorg, förskolor och skolor, men även alla de som upprätthåller den vardagliga servicen i samhället i butiker, i och kring människors bostäder med mera, har levt under stor oro för smitta och vissa även för sina jobb. Denna pandemin har utmanat hela mänskligheten på ett sätt som jag aldrig kunde ana att vi skulle behöva uppleva i modern tid.

Som hyresvärd har vi löpande försökt att anpassa oss till Folkhälsomyndighetens rekommendationer och regeringens restriktioner. I grunden handlar det som bekant om att hålla avstånd och tvätta händerna, alternativt inte träffas alls. För vissa av oss går det relativt enkelt att arbeta hemifrån medan andra måste vara på arbetsplatsen. Alla oplanerade spontanbesök till och från företaget med hyresgäster har ställts in och vid behov ersatts med planerade, bokade besök. Vi  har ersatt de fysiska mötena på våra Kundcenter med telefonsamtal, post och mail och tagit fram rutiner för hur entreprenörer ska kunna genomföra underhåll och stambyten. Vi har vant oss vid digitala möten, gå/stå-möten utomhus, digitala visningar av lägenheter, schema för vistelse på kontoret, pressträffar, smittotal, dödstal…

Samtidigt är vi alla innerligt trötta på hela situationen och pandemins grepp om oss börjar ta ut sitt pris. Frustrationen växer överlag och vi är många som undrar hur länge detta elände ska hålla på. Vi måste hjälpas åt att hålla ut och till varje pris undvika smittspridning. Att påminna varandra om att hålla avstånden, vid behov använda skyddsutrustning, stanna hemma om man är det minsta sjuk, undvika att göra saker fysiskt tillsammans med andra som att äta, fira, åka och så vidare. Tyvärr blir det så. Jag beklagar det. Vi är mitt uppe i en pandemi och många människor drabbas av svår sjukdom eller dör. Det minsta vi som är friska kan göra är att följa reglerna och stå ut.

Strax tar vi helg och själv ska jag leta fram belysningen som kan lysa upp och ge lite välbehövligt ljus i dessa mörka tider.

Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s